Det är onekligen en intensiv småbarnsperiod vi är mitt uppe i, inser vi dagligen, men på flera sätt konstaterar jag att våra små killar på många sätt blivit större. Två reflektioner från igår.
Emil skulle iväg på kalas igår till en jämnårig dagiskompis. jag jobbade, Hilda hade hög feber och Niklas var hemma själv med alla tre. Det blev bestämt att Emil skulle gå till kalaset ihop med Elin, en annan dagiskompis, och hennes mamma Lena. Jag har fått berättat för mig att en stolt kille själv klädde sig efter dusch och gjorde sig klar i god tid. Inget bus och "jag kan inte.." Kalaskläder på och tog följe med kamraten. Härligt att höra, samtidigt som jag inser hur fort tiden går, han var ju nyss liten bebis.
Oftast vill vår Melker vara stor, "jag är också 4 år" vill vara precis som storebror, men det är ju jobbigt att hela tiden kämpa och försöka hänga med. I en ganska lång period har det varit mycket bus, inte göra som vi vill, springa iväg och måsten som påkläddning blir ett mycket omständig göromål.. Nu tycker jag mig dock kunna se tydligare att det är både liten och stor han vill vara. "Jag är liten mamma" kan han ibland säga numera, och ska gärna både bäras, kramas och skötas om. Skönt att se att han även trivs i den rollen. Sen är det ibland som denna morgon när han nästan helt själv klädde på sig inför dagis, om än inte ytterkläderna. Då var hans kämparglöd nästan slut men hjälp togs emot utan an protest.
En härlig syn var också samarbetet när storebror hjälpte lillebror med understället! "du ska ha lappen bak.. såhär, du får snurra lite..." "ja, jag gör det..." "bra, så... nu blir det bra", "kolla mamma, jag är klar!"
Mina reflektioner kring familjelivet, hemma och borta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar