Jag hade just satt mig vid frukostbordet efter en liten sovmorgon och dusch. Klockan var 8. Planen för dagen var att lämna barnen hos mamma o pappa för en dag på stan i bröllopsplaneringens tecken. Jag tittade ut genom fönstret och inser så här i efterhand att några människor jag bara hastigt noterat utanför grannen var mina vänner som kom smygande. Kort efter ser jag nämligen det ena huvudet efter det andra ploppa upp vid trappan till baksidan och rätt utanför altanfönstret stod gänget! Hjälp, jag drar, var min första tanke, komiskt nog. Men samtidigt, vad roligt!! Och så många tjejer, vilken överraskning.
Helt tagen på sängen, inte alls räknat med att det skulle ske nu, släppte jag i alla fall in damerna. Förstår så här i efterhand att jag nog betedde mig rätt avvaktande, det tog en bra stund att jag fattade vad som var på gång.
Sen presenterades att jag skulle springa Stockholm Marathon. Dom måste skämta tänkte jag, Men alla var så seriösa, info om loppet, pulsklocka och viktiga klädval för att inte få skav osv. Shit det är på riktigt, men jag vill verkligen inte. Mycket kan man ta sig igenom på ren vilja men detta, det går ju inte! Fasen att jag inte börjat löpträna som jag tänkt, då hade jag iaf kunnat ta mig en bit, men nu, nej det går inte. Kan jag smita, tänkte jag ett kort ögonblick. Sen dök Pia upp, ända från Jönköping kl 9 på morgonen. Underbara blivande svägerska!
Sen iväg i gömda bilar. Körde mot Nacka. Skulle ta sjövägen med tanke på avspärrningar. Hum, låter det rimligt, inte riktigt men fasen jag är ändå inte säker, de kanske kommer ta mig till starten. Nej. Kom ner till hamnen, parkerade. Sen dök även Sofia upp, åh vad roligt. Sen såg jag Anna o Oskars båt. Puh, då kanske vi ska segla. Vad kul, men vi är ju så många, hur ska vi få plats? Och ska Oskar, Andreas o Ulla följa med? Ja men det gör ju inget.
Kördes över till Djurgården. Men nej, ska vi gå av igen, vi skulle ju segla, in ta oss mot Stadion. Då kanske de är seriösa med det ändå, det kan inte vara möjligt. Tack o lov såg jag en ung herre i seglarväst som mötte oss. Puh, då ska vi göra något annat ändå, vad roligt. Det byttes om till seglarkläder och jollesegling väntade. Det var nästan 20 år sen men nästan lika kul som jag minns det. Vi var så laddade i vår båt inför racestart att jag körde av rodret, fasen! Vi låg skitbra till och hade lätt vunnit ;-)
Sen väntade goda jordgubbar, kaka o bubbel! Jag insåg att dagen inte skulle fyllas av löpning i många timmar och blev inte ledsen för det ska ni veta. Men kanske jag kommer igång med min löpträning nu, det var så trist att känna mig i så risig form. Men det var riktigt kul att bli lurad.
Sen väntade spaeftermiddag, ja!! Och på parkeringen kom kollegan Anna gående, superkul! En härlig buffe väntade först, åh så gott och jag var superhungrig, hade missat att äta ordentligt i rena förskräckelsen på morgonen. Sen var det basturace med kaffeskrubb och lerinpackning. Sen fick jag en skön massage. Vilken lyx alltihop, och supermysigt. Underbart härligt att få hänga med alla tjejerna. Skulle vilja frysa känslan. Det får man försöka göra i minnet.
Sen noterade jag att några rasslade iväg. Jag som var 30 minuter efter i tanken ständigt under dagen var nog sist på med kläderna. Jag tog plats hos Marie igen, som kom att vara min chaufför hela dagen. Vi var några stycken som körde till vattnet, vid Gustavsberg tror jag det var. Där skulle inspiration inhämtas från omgivningarna till ett oljekonstverk. Inte helt min paradgren men jag skrattade mycket. Smuttandes på bubbel och jordgubbar njöt jag stunden och småpratet.
Sen gick färden mot stan och jag hann snappa upp nr 57 när Marie pratade i telefon. Tänkte då att vi nog var på väg hem till Anna. Ha ha, kändes så skönt att få en smula koll på läget.
När vi kom hem till Anna var de andra tjejerna redan där och flera till hade anslutit, vilket välkomnande! Känslan är svår att beskriva. Att ha så många av sina kära vänner samlade samtidigt, och för min skull, otroligt! Sen började jag slappna av och landa lite. Vilken grej. Jag började så smått också fatta att det faktisk var min möhippa, och att vi ska gifta oss, det är på riktigt. En god middag serverades. Mycket god mat och dryck och härlig stämning. Det var verkligen dagen för mina starka sidor visade det sig. Ha ha, ett korsord skulle lösas under middagen. Tackar för att nivån var helt ok, och så fick jag bjuda lite på mig själv, det är alltid skoj. Och extra roligt att ena ledtråden kom via videolänk från Georgien. Kvällen gick fort.
När jag trodde lugnet infunnit sig och vi mest satt och småpratade kom en fnissande Anna fram till bordet vid min plats. De skulle ta mig avsides. Jaha, vad nu då. Hade aldrig någonsin kunnat gissa vad jag skulle bli ombedd att göra. Men det var order så bara att göra. Och i alla fall tre tjejer har visat sig ha talang för ortopedkliniken. Många glada skratt det lovar jag!
Efter denna långa dag var alla nog rätt trötta och vi bröt upp. En väldigt rolig dag var slut. Jag blev till och med körd hem till dörren. Fortfarande uppe i 7000 varv men med ett leende på läpparna kröp jag ner bredvid Hilda som låg o sussade på min kudde. Sov inte många timmar och hålla i Mulleavslutning väntade dagen efter. Trött som sjutton, men det var det värt. Tog en välbehövlig lur på eftermiddagen sen istället.
Dagen har landat lite allteftersom. Eftersom vardagen numera tar vid snabbt försöker jag stanna upp och minnas. Jag har behållt leendet på på läpparna i flera dagar.
Vad ni hade ordnat fint med allt tjejer! Allt pyssel, logistik, och ideer. Jag vet vilket jobb ni lagt ner! Jag blev väldigt väldigt glad. Ett stort och varmt tack till er!!
Kram från blivande fru Wikström. (Hum, det kändes märkligt att skriva, blir kanske dubbelnamn ändå)
